Jahaja. Jag tror inte det är meningen att jag ska ägna mig åt det här. Blogga alltså. För jag är mamma till 4 (2 bio och 2 bonus) och kvinna på 40+. Och det räcker med att skriva ett plustecken även om jag snart fyller år och fyller på ålderskvoten. En gång i tiden sa jag att midsommar var skapad till min ära. Nu påminner den bara mig om att jag blir äldre. Och stången med sin vissnande björk och slokande blomblad känns som förtäckt symbolik. Haha. Deppigt värre. Eller egentligen inte. Gillar att vara "mogen". Så mycket skönare i huvudet, det mentala, jag vet vem jag är och det får duga så. Och gör jag inte det så f*ck it! Annat var det förr. Och annat är det med mina tonårsdöttrar där det finns många "highs and lows". Det mesta blir på liv och död hur mycket än deras mamma försöker få dem att inse att "det är bara just nu", ge det lite tid så kommer den knäppa polarens skitsnack att tystna. Eller den som man bara haaaatar och dissar är nästa vecka (dag?) ens BFF for life. Och då finns dom där hårda orden redan hängandes där. Men å andra sidan är det väl en fas för alla att gå igenom. Lära sig genom att göra. Som att jag börjar blogga. På ålderns höst! Kommer jag inte att erkänna för min man. Han är emot det liksom facebook som han anser vara av ondo. Och kanske att det är för tonåringar. Den dagen han joinar facebookträsket är den dagen Jesus och Satan dansar hambo!

Idag träffade jag min bästa vän Pia på lunch. Hon är bosatt i Åre av många enligt mig dumma anledningar. Jag när en dröm om att hon ska flytta "hem" igen och anledningen är rent självisk - jag saknar henne! Men nu ska hon vara "min" ett par dagar och jag ska göra mitt yttersta för att skämma bort henne för att påskynda Stockholmsflytten. Undrar om jag lyckas?