Nu är "min" dag slut sedan ett par dagar tillbaks. Måste säga att jag har fina och omtänksamma nära och kära! För att avklara presentdelen så fick jag en kabinväska av märket Guess (finns det något bättre väskmärke, eh neeej! inte för meeeej!), x antal bikinis (jättenödvändigt!) och en jumpsuit, från den närmsta familjen jag bor med. Utöver det en klänning, toning-gympadojjor (min snälla syster har kånkat från staterna) halsband, biopresentkort och en vinare. Väldigt bra presenter! Firade med underbar lunch från yngsta dotter (laxtallrik med diverse skrämmande nyttiga tillbehör) och på kvällen grillat och rosé. Och i det här lilla gänget är det alltid trevligt, mycket snack och högt i tak. Tongångarna blir bitvis höga men ingen lackar ur eller torkar tårar haha! Mycket trevligt och med 20-30 tal hälsningar på facebook känner jag mig allt annat än bortglömd!

Ja midsommar alltså! Med risk för att överdriva och lida av dåligt minne så vill jag påstå att midsommar är årets skakigaste helg, vädermässigt sett. Det är alltid regnigt (jo det ÄR roligare att överdriva med alltid och aldrig) och det speciellt eftersom vi åker till torpet i dom värmländska skogarna. Då sitter jag och min familj om 4 (ibland 5 med katt) och syrrans lika stora familj, med näsorna tryckta mot englasfönstrena i väntan på att det ska sluta ösa ner. Och jag vill lova att aktiviteterna (och humören) sjunker snabbt när den gråa himlen bara inte vill bli blå. Men annars älskar jag att vara i torpet! Dessvärre blir det inte lika ofta nuförtiden. Annat prioriteras. Det mysiga med att vara i Värmland är just att dragspelsmusiken faktiskt låter riktigt bra! Och att saft & bulle vid midsommarstången är extra gott. Och ändå har vi åkt i nästan 15 år - eller är det mer? - med min systers familj. Och väl där så försvinner "stadsmanéerna" och sminket åker av och mysbrallorna på. Vi klipper alldeles för högt gräs (så gräsklippar´n hostar) och blir myggbitna till förbannelse, grillar vid sjön (sagolikt gott igen och lika vacker plats) och till kvällen åker TP:et fram (och x antal bag-in-box/-ar). Och dagen därpå vaknar man med lättare pannknack och med ett svajjigt löfte om att dricka mindre. Några omgångar kubbspel senare är det löftet bortglömt och man är på´t igen! Hoppas att vädret kanske är på vår sida i år? Vore så trevligt att slippa ha med ett paraply som accessoar!

Jag tar lite tillbaks min tidigare kommentar om att jag inte ska blogga. Det finns inget roligare än att skriva! Sen om det finns ett merintresse för andra att läsa det man skriver är väl en annan femma förstås. Har genom åren skrivit en form av dagbok på mer eller mindre kontinuerlig basis. Det är helt otroligt hur snabbt man glömmer men när man väl sedan läser det man skrivit så minns man fort igen! Speciellt när barnen var små, extra synd att tiden och orken inte fanns där och då att dokumentera mer. Iallafall för att återgå till skrivandets njutningar (?) så har jag insett att det är en viktig kanal för mig att få utlopp för mina tankar. (Lustigt att det ska finnas ett sånt behov. Hur gör andra utan detta behov? Skjuter prick på ekorrar eller tutar ilsket på cyklister i trafiken?) Har starka planer på att förkovra mig mer till våren. Efter så många år inom den grafiska branschen skulle det vara roligt och utmanande att bygga på "bordet med ett extra ben" och kanske ha möjligheten att vidga vyerna. Som sagt, mitt yrkesval är helt rätt för mig men efter 16 år känns det som om jag stött på alla utmaningar som finns att få.

Här är iallafall en bild på 2 fina systrar! Tjejen till höger är min bästaste vän Pia och jag har valt fotot för den glädjen som tjejerna utstrålar. Martina har jag sett växa upp och det känns ibland lite surealistiskt att numera se henne som mamma... hon var ju liksom den lilla skitungen när vi var tonåringar. 

Pia och jag har känt varandra sen vi var 8-9 år. Hon började i min klass och kanske var vi inte dom bästa vännerna då (hon med norrländskt påbrå och manér från teaterskola vllket resulterade i gratisshower på skoltrappan) men i tidig tonår fann vi varandra och utvecklade en vänskap som håller än idag. Vägen hit har varit krokig men det är ju bara naturligt eftersom man hamnar i olika faser i livet. Jag fick barn runt 25 och då var hon i värsta jobb och partysvängen. Sen skaffade hon barn och då var det liksom "ah määäääääh inget partajande nu eller?" för då var mina lite större. Iallafall, summa summarum så är det viktigt att ha goda vänner. Och ikväll ska jag på "poolparty" (fast det är för kallt och regnigt för poolen) med jättefina tjejer från mitt förr-förra jobb. Kan inte kalla dom för bara gamla arbetskompisar längre, det är ursprunget, dom är mina goa vänner! Så korka upp rosévinet och harkla struparna för det blir en blöt skitsnackarkväll!

Jahaja. Jag tror inte det är meningen att jag ska ägna mig åt det här. Blogga alltså. För jag är mamma till 4 (2 bio och 2 bonus) och kvinna på 40+. Och det räcker med att skriva ett plustecken även om jag snart fyller år och fyller på ålderskvoten. En gång i tiden sa jag att midsommar var skapad till min ära. Nu påminner den bara mig om att jag blir äldre. Och stången med sin vissnande björk och slokande blomblad känns som förtäckt symbolik. Haha. Deppigt värre. Eller egentligen inte. Gillar att vara "mogen". Så mycket skönare i huvudet, det mentala, jag vet vem jag är och det får duga så. Och gör jag inte det så f*ck it! Annat var det förr. Och annat är det med mina tonårsdöttrar där det finns många "highs and lows". Det mesta blir på liv och död hur mycket än deras mamma försöker få dem att inse att "det är bara just nu", ge det lite tid så kommer den knäppa polarens skitsnack att tystna. Eller den som man bara haaaatar och dissar är nästa vecka (dag?) ens BFF for life. Och då finns dom där hårda orden redan hängandes där. Men å andra sidan är det väl en fas för alla att gå igenom. Lära sig genom att göra. Som att jag börjar blogga. På ålderns höst! Kommer jag inte att erkänna för min man. Han är emot det liksom facebook som han anser vara av ondo. Och kanske att det är för tonåringar. Den dagen han joinar facebookträsket är den dagen Jesus och Satan dansar hambo!

Idag träffade jag min bästa vän Pia på lunch. Hon är bosatt i Åre av många enligt mig dumma anledningar. Jag när en dröm om att hon ska flytta "hem" igen och anledningen är rent självisk - jag saknar henne! Men nu ska hon vara "min" ett par dagar och jag ska göra mitt yttersta för att skämma bort henne för att påskynda Stockholmsflytten. Undrar om jag lyckas?